sagasvardagar!

Kategori: Känslor

SISTA JOBBPASSET, PÃ… EVIGHETER


Ikväll när jag går ut och jobbar, så är det sista gången på riktigt länge. Jag började jobba på Setra direkt efter studenten och har inte haft mycket ledigt, en vecka på Öland samt en några dagar när vi var på Bråvalla, annars inte så mycket mer. Det känns så konstigt på något vis, att jag kanske aldrig mer kommer tillbaka till Setra, eller så kanske jag hamnar där när jag kommer hem också - man vet aldrig. Jag går alltså ut på mitt sista jobbpass ikväll, och sedan tar jag helg. I helgen ska jag bara vara med min familj och försöka packa så mycket som möjligt. Det är även några stycken som kommer komma förbi och säga hejdå i helgen, några imorgon och på lördag ska jag äta middag tillsammans med familjen plus farmor och farfar. På lördag ska jag även kolla på lite innebandy så det är väl sista gången jag visar mig ute haha. På söndag och måndag har jag förmodligen fullt upp med att fixa det sista och sedan drar vi på tisdag förmiddag. Det är overkligt. Det är liksom bara helgen och sedan är vi i Asien, i Thailand. Jag har så mycket förväntningar på den här resan så det är sinnes, jag tror att jag kommer komma hem med så mycket erfarenheter och så mycket minnen, jag tror att jag kommer växa som människa och lära mig saker om mig själv och om livet. Lära mig att ta hand om mig själv och ta ansvar för saker och ting. Det kommer att bli så lärorikt och så fantastiskt. Vi vet inte ännu hur länge vi kommer att vara borta, men vi vet att vi kommer att komma hem och slippa ta på oss vinterjackan. 

Jag vet inte hur jag ska göra med bloggen när jag är där borta, förmodligen kommer den att stå still eftersom vi inte planerar att ta med en dator. Jag kan inte blogga ifrån mobilen då det inte fungerar så den får väl bara stå här och vänta tills jag kommer hem, och jäklar vad material jag kommer ha då. Jag tänkte faktiskt ha med mina två kameror, och sedan är ju min mobil väldigt bra att fota med. Jag tror verkligen att man ska satsa på att ta så mycket bilder man bara kan, för det är ju sånt man vill ha när man kommer hem. Jag kommer även filma mycket, vet inte än om jag ska göra som vloggar eller om jag ska filma studerna där allt händer, såsom upplevelser osv, det återstår att se. Men någonstans jag kommer att uppdatera mycket är ju på instagram och snapchat. Så följ mig där om ni vill se vad vi har för oss under resan. Något jag absolut tycker ni ska följa är vår gemensamma instagram som vi gjorde för längesen men som vi nu äntligen kan börja uppdatera. Vi heter trionpasolsemester, sååå in och följ!

DET ÄR SOM DET ÄR, DET BLIR SOM DET BLIR


Idag känns det tråkigt, jag kan inte riktigt känna den där fredagskänslan som jag alltid brukar göra. Ni vet när man är sådär deppig och ledsen att det känns som man är sjuk? Som att man drabbats av världens feber. Som att jag bara vill ligga i sängen och kolla film efter film. Men jag vet att jag måste rycka upp mig, detta är egentligen bara en liten smula av en paj och inget jag borde lägga någon värdering i. Det är som det är, det blir som det blir. Världens bästa uttryck. Jag ska bara försöka ta vara och njuta av den här helgen, veckan har varit tuff och därför har helgen varit så efterlängtad. Detta är näst sista helgen som jag är hemma och därför ska jag verkligen suga in den och bara välkomna den med öppna armar. Ikväll är det Talang som jag sett fram emot ett tag, vill bara handla massvis med gottis och sedan bänka mig framför det ikväll, bara vara med familjen och ha det mysigt. Imorgon vill jag göra någonting kul, får se vad jag och tjejerna hittar på. Kramar<3

KÄNSLOMÄSSIGT INSTABIL


Just nu ligger jag i sängen och har nyss gråtit till ett avsnitt av Bron, känner att jag är lite instabil just nu och blir så känslig av vad som helst haha. Dagen har varit jättebra förutom nu på eftermiddagen då jag har mått lite sämre, alltså jag kan inte beskriva känslan men jag är någon blandning av ledsen, arg, orolig och besviken. Nu ska jag inte se ner på mig själv men det är ju så lätt att göra det i vissa situationer och tänka på vad det är som JAG gjort fel. Fast att det inte är jag som gjort något överhuvudtaget. Men jag har ju någon tendens att hamna i det läget där jag får så mycket skit att jag till slut står där och håller med. Jag får inte påverkas och måste bli bättre på att stå på mig själv, ibland går det bra men vissa dagar så är man inte tillräckligt stark för att orka göra det. Det känns som att vart jag än hamnar så orsakar jag olycka. En tjej sa förut att "När Saga gör någonting så blir det alltid tre gånger värre, bara för att det är hon". Och på något sätt har hon rätt i det. För allt jag gör blir fel. Allt går emot mig hela tiden. Jag vet ju att jag denna gång inte har gjort någonting fel och att jag har varit så noga med att göra allting rätt, men ändå blir det så jävla fel. Så besviken är vad jag är. Ska verkligen bli så skönt att äntligen få fly skinnsberg och kalla Sverige ett tag, behöver den där värmen, den där solen och de där vattnet, som gärna kan få landa på mig och låta mig växa, så jag kan komma tillbaka hem starkare än någonsin. 

Idag har jag annars fortsatt med städningen av garderoben, samt packningen. Eller packa och packa, jag har bara lagt fram lite och har nu en stor hög på golvet som jag ska gå igenom och sedan försöka ta bort hälften av men det tar jag någon annan dag. Har också gjort en hel del beställningar idag, har bland annat köpt fyra par skor. Visar allt när det kommer. Snart ska jag och jobba och imorgon är det äntligen fredag, jag ska bara mysa hemma och kolla Talang. 

TANKAR INFÖR RESAN


Idag är man bra trött, seg och alldeles för mysig för att orka ta sig upp ifrån sängen och sticka iväg till jobbet ikväll. Denna vecka jobbar vi natt och förmodligen gör vi det nästa vecka också. Det är dock bara två veckor kvar nu som vi ska jobba innan vi åker, och om jag ska vara ärlig så känner jag mig liiite stressad. Jag måste ju liksom börja packa nu typ, nej men iallafall börja lägga fram vad jag tänkt ha med, testpacka och sedan tvätta allt innan, kan ju vara skönt liksom. Behöver beställa en baddräkt också, kan ju vara bekvämt att ha med sig en sådan, dock har jag inte hittat den där enkla svarta som jag vill ha, har också tänkt beställa massa nödvändigt ifrån apoteket. Nästa vecka ska jag till tandläkaren och även iväg för att ta sprutor igen, jag behöver även fixa en försäkring och sedan skanna in allt det viktiga. Vi har knappt bestämt vart vi ska åka först, så ja det är lite stressigt om man säger så haha. Något mer jag behöver göra innan jag far är att städa ur julen på mitt rum och städa det allmänt, bädda rent och göra det mysigt så man sedan kan känna att det är skönt att komma hem när man väl gör det. Jag behöver rensa alla mina minneskort också, samt min mobiltelefon så man kan fylla på med massa nya härliga bilder. Det är mycket som ska fixas, och man känner verkligen att snart är det dags. Dags för lilla mig att upptäcka lite nya länder tillsammans med mina två bästa tjejkompisar. Det kommer bli så jäkla fantastiskt. Mycket har löst sig på hemmaplan, och det är en liten risk att åka nu när allt liksom börjar ordna sig men detta är ju något jag har planerat så länge och om det är äkta så borde det finnas kvar när jag kommer hem igen. Tre månader är inte så mycket, tre månader av hela sitt liv liksom. Dock är tre månader någonting som vi bara tror att vi kommer vara borta, det kan ju bli tre veckor, två månader eller längre. Man vet ju ingenting förrän man kommer dit. Nu i veckan tänkte jag iallafall försöka vara lite effektiv så jag får ro i mig själv, rummet måste jag verkligen ta tag i men också minneskorten, kan ju vara skönt att ha det klart iallafall. 

Nu; slänga i mig massor av mat och sluka flera glas cola till avsnitt av Bron innan det är dags för jobb!

JAG LOVADE MIG SJÄLV ATT INTE BRY MIG


Ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte varit så aktiv här, men tro mig jag har tänkt på er haha. Det har varit så mycket jag velat blogga om, samt så lite tid så det gick liksom inte ihop. Hela den här veckan har jag jobbat eftermiddag vilket har gått bra, men som ni säkert vet så gillar jag ju inte em, man får cirka tre timmars fritid varenda dag och det är inte nyttigt. I tisdags så träffade jag Cassi och Carianne och snackade lite om Asien, det är ju verkligen dags snart så det är på tiden att vi börjar planera haha. Nej men vi kom en liten bit iallafall och bokade ännu en flygresa, sedan fixade vi även tid för de sista sprutorna som ska tas den 16e januari. Vi hann inte så mycket mer än så då vi skulle iväg och jobba men vi ska ses lite nästa vecka tror jag så det ordnar sig. Igår gjorde jag ingenting innan jobbet, men jag vaknade sent och sedan kollade jag på ett avsnitt av Bron innan jobbet och idag träffades jag, Cassi, Matilda, Anne och Wilmer i sporthallen för att känna lite på bollen inför mellandaxen i helgen, blev inte mycket men skönt att vara lite förberedd. Nu för tiden håller man ju bara i klubban en gång om året haha, så sjukt att det var hela tre år sedan jag slutade nu. Hur som så har jag nyss kommit hem från jobbet typ, klockan är snart halv 2 på natten så jag antar att det är dags att försöka sova, sömnen har dock inte fungerat så bra för mig dessa dagar.

Igår blev det en jobbig kväll, jag skulle ju inte ju inte bry mig. Jag hade lovat mig själv att den här gången ska jag inte bry mig. Men det är inte lätt när känslorna tar över. Det är jobbigt när man känner trots att man kanske inte riktigt vill känna. Hjärtat styr och hjärnan följer bara efter. Jag tycker det är jobbigt att undra, det gräver liksom i mig och tillslut går jag på högvarv. Jag blir helt utmattad av alla känslor som en våg tar mig med. Jag trodde jag var mer förberedd men kanske blir man aldrig riktigt beredd. Något jag också kan tycka är jobbigt är när man hela tiden försöker göra sitt bästa men att det liksom ändå inte blir tillräckligt, att man jämt och ständigt försöker bygga upp den där tilliten och tryggheten som en gång fanns men ändå så kommer man inte förbi den där stora höga och tunga väggen och det är inte så himla lätt att arbeta sig framåt när man har den där jävla vindpusten på sig. Uppförsbacke efter uppförsbacke och jag bara längtar efter den där dagen när backen äntligen börjar luta. Just nu känns det bara som att jag står och skriker högt och tydligt vad jag vill ha och vad jag vill, men ändå är det ingen som hör mig, ingen som lyssnar eller kan tyda mina ord. Att jag gör allt jag kan, men ändå når det inte fram.

VÄNSKAP ÄR DET VIKTIGASTE I LIVET

                    
Åh, jag hade en sådan himla mysig dag med Cassi igår. Det var längesen som vi bara hade en mysig fredag tillsammans. Först jobbade vi ju, vi har gått förmiddag denna vecka vilket har varit så skönt, fan vilken skillnad det är. Man kände sig verkligen som en människa igen. Hur som, så åkte jag hem och fixade mig och sedan hem till Cassi där hon hade lagat en godare variant av tacos, det blev som en gratäng som vi sedan åt till nachos, hur gott som helst. Sedan åkte vi iväg till Fagersta och kollade på innebandy, och sedan hem igen för att äta lite mer mat haha. Jag är så glad för att vår relation till varandra har blivit så mycket starkare, den har alltid varit så bra på många sätt och vis och även en relation som jag trott inte gått att få bättre. Men nu när vi jobbat natt flera veckor tillsammans så tycker jag att den har utvecklats, till något så stort. Vi pratar i flera timmar om sådana konstiga, gränslösa, glada, sorgliga och viktiga ämnen som gör att man faktiskt lär känna varandra bättre, vilket jag aldrig trodde gick. För vår relation till varandra har ju alltid varit oerhört stark, trygg, pålitlig och allt det där andra som man vill ha i en relation, men nu är den bara så mycket mer. Det blir väl så också när man tillslut bara har varandra, att man liksom blir tvungen att knyta sig ännu starkare med den man har, och det är jag så glad över att vi gjort. Vi har kontakt med varandra dygnet runt, jobbar eller umgås vi inte tillsammans, så skriver vi exakt hela tiden. Och jag är bara så glad över att ha henne i mitt liv. Tänk vad konstigt egentligen att allt kan bli så mycket bättre trots att man redan trodde att man hade det bästa. 

Idag är det lördag och klockan har redan hunnit bli 3, vet inte riktigt vad jag ska göra men jag och Cassi har iallafall pratat om att göra någonting, inte många helger kvar nu innan vi drar iväg. Ha en fin lördag alla, ta hand om er<3

IBLAND MÃ…R JAG INTE SÃ… BRA


Snart redan en vecka sedan jag bloggade, har tänkt göra det varenda dag men har faktiskt inte orkat. Den här veckan har varit så otroligt jobbig, som tärt något extremt både fysiskt och psykiskt. I söndags spydde jag tills jag låg tömd och utslagen på badrumsgolvet, mellan klockan nio och fem sprang jag flera vändor till toan. Jag kunde inte äta eller dricka då även det kom upp. Magkatarr mina vänner, behöver jag ens säga mer? Jag minns inte första gången jag fick det, men någon gång på högstadiet var det och när man väl fått det så är det enklare att få det igen. Senaste gången jag hade det så sov jag inte hemma, det vred sig något otroligt i magen, som om någon skar i mig med en kniv, jag blev helt borta och spydde väldigt mycket. Det är lite läskigt att tappa kontrollen, och att kroppen vet så mycket mer om hur jag mår än jag själv. Magen har gjort ont till och från varenda dag sedan dess, ibland så ont att jag bara vill gråta. Men nu har jag ätit tabletter i några dagar iallafall och ska fortsätta med det några dagar till. Jag vet inte om jag är stressad, men jag har haft en riktigt dålig period nu på senare tid och jag vet att jag har varit superdeppig och inte känt den där glädjen eller lusten, drivet eller det där intensiva. Det har bara varit nattjobb, träning och mörkret, det har varit att jag inte orkar, att jag har ont och det har bara varit allmänt deppigt. Tog blodtryck igen nu i veckan och det var fortfarande högt, har också haft mycket näsblod och haft extrem huvudvärk. Att kroppen inte mått bra har gjort att psyket inte heller mått speciellt bra. Självförtroendet har varit lågt och jag har bara känt äckel, usch, ful, tjock och alla dem där andra negativa orden om mig själv. Det är fan inte bra. Jag vet det. Ikväll har det iallafall känts lite bättre och jag hoppas helgen ska ge mig lite lust och glädje. Jag har inga direkta planer, imorgon ska jag och Cassi iallafall laga mat ihop och sedan åka iväg och kolla på innebandy tillsammans, det blir mysigt. 

ATT GÖRA SLUT MED EN KOMPIS


Ibland, eller väldigt ofta så hamnar jag i min lilla bubbla där jag ifrågasätter mig själv vilka mina vänner är. Det känns som jag har jättemånga vänner men varenda gång som jag vill göra någonting, bara se en film eller när jag vill skicka ut inbjudningar till fest så kommer det ändå som ett slag i magen, att jag har inte många alls. Igår lyssnade jag på en podd - Varför i helvete heter den med Josefine Caarle & Sara Haddad där dem pratade om att Sara nyss hade gjort slut med en kompis som var hennes bästa kompis, som var hennes närmsta vän. De valde att gå skilda vägar för att dem inte var bra för varandra, för att dem gör mer skada än nytta. Precis som i en kärleksrelation, att dem liksom älskar varandra så mycket men att glöden har brunnit ut, att kärleken är död. Det fick mig att tänka på mina relationer, att man kanske måste börja tänka mer som en kärleksrelation i en vänrelation. För varför är man ens så kallade vänner när man inte vårdar relationen? Det är så enkelt egentligen. Jag har glidit ifrån sjukt många på senaste tiden, jag har alltid varit den som bara gett men aldrig fått något tillbaka. Jag har frågat vad som händer i deras liv, hur dem mår, om dem vill hitta på någonting och liksom bara brytt mig, för det är väl så iallafall jag lärt mig att göra när man är vänner. Men efter en lång tid har jag slutat med det, jag fick ingenting tillbaka och jag kände att jag inte orkar slösa min tid och energi på det, eftersom dem uppenbarligen inte lägger sin tid och energi på mig. Och det gör att relationerna dör. Det fungerar precis som i en kärleksrelation, att det finns två personer där den ena har slutat att bry sig medan den andra kämpar som sjutton bara för att försöka hålla det där fina kvar som en gång fanns och för att försöka få liv i relationen igen, men den personen tröttnade till slut, och nu känns det som att dem är främlingar. I en vänskap så är man två, och är det bara en som är aktiv och kontaktbar så fungerar det inte längre, och jag kände att det är bättre att släppa taget och gå vidare, istället för att kämpa för någonting som inte finns. 

En vän för mig är någon som hör av sig, som frågar hur man mår och om man vill umgås. Man bryr sig, man visar att man vill vara i ens liv, man visar uppskattning, man delar med sig av sin glädje men även av sin sorg, man berättar om sitt liv, man visar kärlek och man håller varandra om ryggen. Man visar tillit, man visar allt, När jag kopplar ihop allt detta och rotar i mina relationer, så finns det bara en enda som står där. Som ger mig allt det där som en vänskap handlar om. För precis som i en kärleksrelation, måste man även ta lika mycket hand om sin vänskapsrelation. Det är så logiskt när man tänker efter, att det fungerar precis på samma sätt. I en kärleksrelation gör man ju troligtvis slut om allt det där jag skrev innan inte finns, så varför gör man inte slut med en kompis av samma anledning? Att inte vilja veta vad som händer i ens liv, veta hur man mår eller bara inte bry sig, speciellt när man vet att det hänt något riktigt hemskt hos den personen, ja då är man inte värd att få stanna kvar i ens liv. Jag blir nästan lite arg när jag skriver om det här, men det är nog bara för att jag vet att jag gjort allt jag kunnat, men att det ändå inte varit tillräckligt. Det gör så jävla ont i hjärtat. Det är inte bara kärleksrelationer som gör ont, för vänskapsrelationer gör lika ont. 

MIN GLÄDJE I LIVET


När man sitter och gråter mer till en text som sin bästa vän skrivit om en, än när man hade en löstand som gjorde så fruktansvärt jävla ont, då vet man hur mycket kärlek man känner för just den här vännen. Hela dagen har jag haft någon ångestklump i magen, jag tror jag vet vad det beror på och det är ingen klump som jag vill ska vara där. Men brukar ni också känna så ibland, att mitt i allt så finns det något som stör er? Och så går ni tillbaka i huvudet och hittar exakt det där som du hittat de andra 10 gångerna du kände att du hade någon slags ångest i kroppen. Det är ingen big deal, men något jag är så jävla rädd för. Hur som helst så har det där grävt lite i mig de senaste dagarna, det har inte varit en dålig dag men lite deppig bara. Och när man tror att det inte kan bli bättre så går jag in på Cassis blogg och läser en hel jävla bibel om hur fantastisk jag är. Att en människa kan känna sådär mycket för lilla mig är så ofattbart och något jag värderar väldigt högt, jag börjar såklart att lipa och kan inte sluta haha. För visst är det konstigt? Att en person kan tycka om en så mycket, att jag gör så mycket för någon annan genom att bara finnas? Att få komplimanger är typ det bästa jag vet, eller jag tror det är det bästa alla vet. Det är så viktigt att förklara för andra hur viktiga dem är i ens liv, hur mycket dem betyder och hur mycket man uppskattar dem, för man vet aldrig vad som händer, och kanske kommer det en dag där livet tar slut för den ena, och då har man inte sagt allt det där som man bara velat säga. Jag är ingen människa som tycker om att tjafsa och vill alltid lösa sånt direkt, och det tror jag beror på att livet är för kort, man har inte tid för sånt där och alltid, brukar jag tänka att jag inte hade varit nöjd med vårt senaste samtal om någonting skulle hända nu. Den här texten som Cassi skrev om mig, är typ den finaste gåvan i världen. Att höra att man är behövd och älskad. Och precis som hon behöver mig i sitt liv behöver jag henne. För det finns ingen som henne. Jag litar inte på någon som jag litar på henne. Jag har inte så kul med någon som jag har med henne. När vi två umgås, så stannar typ hela världen. Vi har så jäkla kul tillsammans, och allt är bara så himla enkelt med oss två. Jag kommer ihåg precis det där hon skriver, när jag jagade henne(det har våra föräldrar berättat haha, jag var tydligen bra på att bitas), alla söndagar framför Pelle Svanslös med en varsin kebabrulle i handen, alla gånger vi gjort show med både Bill & Bull teater och alla låtar som vi framfört. Vi har alltid tyckt om att synas och höras, och än idag tar vi över och sjunger våra halsar hesa när vi sitter och äter med våra föräldrar. Som hon sa så har vi gjort allt tillsammans, alltså verkligen allt. Vi har snart julbord med jobbet och jag ville inte gå för att Cassi inte skulle gå, då pappa säger "Men Saga, du måste faktiskt kunna göra saker utan Cassi någon gång" och nej det kan jag faktiskt inte. Snart ska vi ut på livets resa tillsammans, och jag vet att det kommer bli så jäkla coolt att se allt detta med dig. För allt är så himla bra, så länge vi är tillsammans. Jag älskar dig, kära. In på nouw.com/cassandraparkatti och läs hennes fina text. 

JAG KUNDE INTE ANDAS


I helgen hände någonting som jag aldrig varit med om förut. Och kanske var det, det läskigaste jag någonsin varit med om. I fredags hade jag en helt amazing kväll med mina kära vänner, vi var några stycken hemma vid Tobbe, vi förkrökade lite och spelade spel. Sedan åkte vi till Götis, vi beställde varsin drink och satte oss ner. Allt var precis som vanligt, men jag hann inte sitta där länge innan jag kände hur jag kvävdes inombords. Jag blev rädd och frågade mig runt, om någon visste någon som körde, för jag kände att jag inte kunde vara kvar. Hann få typ ett nej och sedan började jag få panik, jag vet att jag sa till Cassi att nu kommer jag börja gråta. Jag kan inte vara kvar, jag måste hem. Och stackarn förstod ingenting. Att jag bara blev ledsen ifrån ingenstans liksom, hon frågade flera gånger vad som hänt men jag visste inte. Ju mer minuterna gick så fick jag svårt att andas. Det kändes som jag inte kunde ta hand om mig själv heller för tidigare under dagen hade min mobil gått sönder och utan den nu var jag helt låst, jag kunde inte ta mig någonstans och det var ren panik att känna så, att jag var tvungen att hela tiden hålla mig ihop med någon jag kände så jag visste att jag skulle komma hem. Snälla Julia tog mig åt sidan, bort från allt folk så jag kunde få vara ifred men ju mer jag försökte prata desto svårare fick jag att andas. Sedan mötte vi Cassi igen och vi gick ut och tog luft. Vet inte riktigt hur länge vi stod där, men efter ett tag skulle två killar jag kände åka taxi hem så Cassi frågade om jag fick åka med dem hem. I bilen blev jag lugn, äntligen påväg hem. Väl hemma blev det kaos igen, jag var ensam, hade ingen mobil, kände mig otrygg och allt som hör till, efter någon timme somnade jag med någon fruktansvärd huvudvärk och skakig i kroppen. Dagen efter kändes som en enda stor minneslucka, det känns som jag inte minns mycket alls ifrån kvällen, bara när det just hände och innan. Jag hade sådan ångest efter, det kändes som att jag hade varit ett besvär för många. Men mitt i allt detta, känns det samtidigt så bra för man vet precis vilka som bryr sig om en. Då vet man att man kan känna sig trygg i deras sällskap om en panikattack skulle uppstå igen. Cassi, Julia, Anton, Niklas, Erik, vakten och taxichauffören, guldvärda. 

Annars hade jag en jätterolig helg. I fredags drog jag och Cassi iväg till Västerås för att handla julklappar, vi var där över fem timmar tror jag vilket inte är likt oss haha. Men vi fick med oss mycket hem, vågar inte ens kolla hur mycket pengar jag spenderade. Handlade både kläder till mig själv, samt julklappar. Det var en mysig dag med min käraste<3 På kvällen tog jag mig ett bad och kollade på idol, sedan städade jag rummet litegrann. I lördags festade jag som sagt, vilket var superroligt tills allt hände. Igår jobbade vi och det var nog den längsta jobbdagen någonsin, min mobil har tydligen gått sönder så kunde inte lyssna podd eller musik alls vilket sög, så om ni försöker nå mig så vet ni varför jag inte svarar hehe. Puss på er!

EN RIKTIG TANKESTÄLLARE




Två sjukt viktiga små klipp som jag tror får alla att tänka till lite extra. Jag har aldrig riktigt haft något emot att vuxna människor tar några glas inför barn om det finns många andra nyktra vuxna i närheten, men efter denna video så fick även jag en tankeställare. Trots att man kanske inte märker skillnad på sig själv när man dricker så gör barnen det redan efter den första och jag vet inte längre om jag tycker det är okej. En klump i min mage växer när jag hör barnen berätta om hur dem känner sig. Jag kan inte riktigt relatera så mycket då jag alltid varit bland vuxna människor som dricker och då aldrig tyckt att det är någonting dåligt eller konstigt, men det har nog varit för jag känt mig så oerhört trygg i mitt sällskap ändå. Jag kommer inte vilja dricka inför mina egna barn, och absolut inte på julafton. Det är barnens dag, då ska de inte behöva känna sig så som de förklarar. Alkohol och barn är verkligen inte en bra kombination, se hela videon så förstår ni nog. Den andra videon finner jag bara inga ord för, fyfan för den sjuka värld som vi lever i. Ska iallafall inte barn få bli lämnade ifred? Räcker det inte med alla kvinnor som utsätts för detta varenda jäkla dag? Jag blir så arg. 1 av 5 barn blir utsatta för sexuella övergrepp bara här i Sverige och detta måste få ett slut. 

KÄRA DAGBOK - 1 AUGUSTI 2015

       
Ikväll var det min bästa vän Cassandra som fick mig på bra humör. Vi behövde inte ens prata eller så, utan jag kunde bara kolla på henne och veta att hon fanns där för mig, även om hon inte skulle vara i närheten så visste jag att hon höll mig i handen. Jag visste att hon var stolt över mig, trots att hela min personlighet hade förvandlats till någonting svart som inte längre var samma person som jag en gång var. Hon blev mitt hopp, och jag tror alla behöver den där personen som visar att allt kommer att bli okej igen, även om det inte känns så. Jag ville tro att alla val jag gjorde skulle vara rätt, att det skulle vara för någonting bra och att det i slutändan skulle ha varit värt det - men nu med facit i hand vet jag att det inte var det. Men jag vill tro att det fortfarande finns tid att fixa alla de misstag som gjorts och att min insida ska växa tillbaka till den jag en gång var, för att sedan blomma ut och stärka min utsida så att det verkligen syns att nu, nu är jag lycklig på riktigt. Varje dag kommer inte solen att skina, och ibland kommer jag att hitta mig själv där i mörkret, och då får jag inte glömma bort att det bara är i mörkret som stjärnorna lyser, och att det är det ljuset som kommer att leda mig rätt igen. Jag älskar min bästa vän, för att hon får mig att känna det där extra lilla hoppet. 

PODDTIPS, FEMINISM & #METOO


Ett stort tips till er alla där ute, lyssna på Livet På Läktaren med Maja & Sanna, och Mathilda & Andreas podd, ni kommer inte ångra er! Detta är fyra fantastiska tjejer som jag ser upp till väldigt mycket, som alltid kommer med så mycket bra värderingar och tankar, som alltid har en poäng i det dem säger. Dem är så viktiga för världen. Än så länge så tycker jag att Maja & Sannas bästa avsnitt i podden är I den stora sorgens famn, där de öppnar upp sig och och berättar om tuffa saker de gått/går igenom som även gjorde att det inte fanns ett enda öga torrt på mig. I Mathilda och Andreas podd har jag inget sådär favvoavsnitt som sticker ut, utan tycker alla är så himla bra. Dem bästa är ju såklart alla avsnitt som handlar om feminism. I deras senaste avsnitt så pratade dem mycket om den välkända hashtagen #metoo vilket typ alla poddar jag lyssnat på tagit upp, som då fått mig att tänka på vad jag gått igenom och får uppleva varenda dag. Som vi tjejer får uppleva varenda dag. 

Jag hade inte tänkt dela med mig av detta då jag tänkt att folk kanske tänker att jag söker bekräftelse eller att jag vill att dem ska tycka synd om mig, men efter många om och men har jag bestämt mig för att ju fler som tar upp detta desto bättre. Jag tycker det är helt fantastiskt hur tjejer öppnar upp sig och berättar sina historier då det verkligen kan göra nytta. Precis som varenda liten krona räknas för olika organisationer, så räknas alla historier. För som jag sa, ju fler desto bättre. När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag, så vill jag bara krama om henne och skydda henne mot allt som hänt som inte varit okej. Mycket som hänt då som jag hade bemött så annorlunda idag. Jag tror vi alla tjejer är överens om att man höll killarnas rygg, man var alltid rädd för vad dem skulle säga och man kände sig cool om de uppskattade en. Jag ser mitt yngre 10-åriga jag, snatta godis i mataffären, ha sönder lampor i skolans korridor, behandla och trycka ner de svaga, vara uppkäftig mot lärare och bara göra allmänt dumma grejer, endast för killarna. De har alltid haft makten över oss, oavsett om det gäller små eller stora saker. Hur sjukt är det inte att vi idag räknar med att bli tafsade på, på krogen, eller på en festival bara för att det idag är vardagsmat? Att vi räknar med att höra att vi är slampor? Att en kille kan säga exakt vad som helst till en tjej, men att så fort vi kontrar med att säga något elakt tillbaka, ja då jävlar tar det hus i helvete, för som tjej är det heeeeelt absurt och galet att försöka dra ner en killes stolthet. Jag tror verkligen inte jag behöver berätta om hur många gånger man blir tagen på under en utekväll som tjej, för jag tror alla varit med om det, och innerst jävla långt inne, tror jag även killar vet. Bara att, dem ibland är för stolta för att medge att det faktiskt är så världen ser ut idag. Jag skulle kunna skriva i timmar om detta och förmodligen kommer jag inte kunna sova på ett tag när jag är klar, men tänkte bara dela med mig av en ytterst liten del av allt man faktiskt varit med om, bara för att ni som inte förstår, kanske ska förstå. 

När jag var tio år var jag tillsammans med en kille som gjorde slut med mig, bara för att jag inte ville ligga med honom. När jag gick mitt sista år på högstadiet hade jag en lärare som utsatte mig för sexuella trakasserier. Detta var ingenting som jag hade tänkt göra en grej av, men jag mådde oerhört dåligt av det, och i och med att jag gick till en kurator/skolsyster på den tiden så berättade jag om detta för henne i mån om att hon inte skulle säga något men med tanke på att det var en fara för mig så tog hon upp det med rektorn och det blev möten. Jag hade ett grymt bra stöd av vänner och min mamma, medan han var ensam. Eller han var egentligen inte ensam, för han hade rektorns rygg. Allting slutade med att han fick stanna kvar på skolan, för gissa vad? Han var ju en sån himla bra lärare, många såg verkligen upp till honom(undra varför) medan jag, jag skulle ju gå ut skolan om några månader och då skulle ju detta vara bortglömt. Än idag mår jag illa av tanken, men glömmer aldrig det min kurator sa till mig då - att även om det inte hjälper mig nu, så kan jag ha hjälpt nästa elev som kanske blir utsatt. När jag började att gå ut på krogen har jag ständigt fått frågan "Får jag bjuda dig på en drink?" då jag svarat nej och alltid fått samma reaktion. Aggressiva som fan blir dem, som skogstokiga djur, då det absolut inte är okej att säga nej till en kille. Då brukar dem alltid göra klart för mig hur smutsig jag är och sedan visa med handen hur högt jag låg på skalan först, men att jag nu ligger såhär långt ner. Förlåt, men kunde inte bry mig mindre. I somras stötte jag på en kille som mitt i allt ger mig två hårda slag över bröstet, för något år sedan hade jag aldrig vågat säga ifrån, han var ju så mycket större än mig och dessutom väldigt aggressiv, men nu vågade jag. Jag hade folk runt omkring mig. "Varför slår du mig?" då han bara skrattar och svarar "Meeeen du är ju såå sexiiii gumman". "Och då brukar man slå en tjej?" "Men gumman ta inte illa upp, du är så fin bara". Eller alla gånger jag blivit sexuellt utnyttjad av någon jag verkligen tyckt om. Sist men absolut inte minst, tjatsex, behöver jag ens säga mer? 

Tjejer, vi måste fan hålla varandra om ryggen nu, det är verkligen så viktigt att göra det när samhället ser ut som det gör idag. Jag tycker vi verkligen gått halva biten, och nu måste bara killarna möta oss där. Något vi alltid måste komma ihåg är att göra dålig stämning, till exempel ifrågasätta varför han säger si eller gör så, att vi vågar sätta ner foten och visa att det inte är okej att behandla oss hur som helst. Tillsammans är vi starkast tjejer, så mycket kärlek till er som fortfarande orkar stå upp för er sak, som orkar kämpa för lika rättigheter och en delad framtid. Kampen är här och nu jäklar tar vi den. The future is female.<3

DEN 23 JANUARI BÄR DET AV MOT...


ASIEN!!! Alltså kan vi bara börja med att säga hur sjukt detta är? För en vecka sedan var jag nästan helt inställd på att jag inte skulle med. Jag, Cassi och Carri har länge pratat om att åka iväg och resa, till en början var det meningen att vi skulle åka nästa vinter, och att vi nu efter studenten och i slutet av sommaren skulle åka på en liten miniresa bara, vilket för mig var perfekt. Jag var(är?) liksom inte redo än. Jag är en väldigt känslosam person, som är sjukt hemkär och att vara nära min familj är det bästa jag vet. Ni har säkert hört om detta förut, då detta också var ett stort problem när jag flyttade till Västerås, jag längtade hem varenda dag även om flytten var det bästa jag gjort i livet. Det är så svårt att förklara för er hur det känns som inte är lika hemkära som jag är, jag får liksom panik att vara utan dem i en vecka och nu ska jag vara det i flera. Mina föräldrar tycker också det är jobbigt att jag ska åka, då jag antar att precis som dem är min pusselbit som jag behöver, så är jag deras och det har också gjort det mycket svårare, att jag vet att dem kommer sakna, längta och att det kommer vara tufft. Men någonstans känner jag att ska jag göra en sån här resa så måste jag göra den nu, med tanke på att jag kanske vill plugga senare i livet så är det liksom nu som möjligheten finns. Jag har gråtit så otroligt mycket för detta, och folk har liksom undrat varför jag ens ska åka haha, men något i mig vill ju verkligen göra detta och det är väl klart som fan jag ska med, kommer inte klara en vinter här hemma utan mina bästa vänner. Det har känts så otroligt jobbigt, fram tills i söndags när vi äntligen bokade detta, vi har knappt planerat och det blev lite spontant haha men det kändes så bra och så skönt. Det var typ när vi hade bokat detta som jag kände att fyfaaaaaan vad kul detta kommer bli. Vi kommer att få uppleva så mycket kul och få upptäcka så mycket fina platser. 

Vi ska börja vår resa i Thailand, vi alla har ju varit där förr men känner att vi verkligen vill dit igen, det är ett måste haha. Andra länder vi tänkt på är Bali, Filippinerna och Singapore. Vi får se vart stjärnorna leder oss och det kommer bli så underbart att göra detta. Att äntligen få komma iväg och få det där sommarlovet man aldrig fick efter studenten då man började jobba direkt, eller att få det där priset som ett bevis på att man kämpat mycket och förtjänat det här. Redan nu har man ju börjat fundera på sin packning, vad tar man liksom med sig när man brukar packa en hel resväska när man ska hem till en kompis på förfix, och nu ska man packa lika mycket för flera flera veckor? Det kommer nog att bli det svåra. Och anledningen till varför jag säger flera veckor, är för att jag inte vill avslöja hur länge vi tänker vara borta. Dock vet vi inte ens det själva än, det får vi se helt enkelt. Den 23 januari är det dags<3

KÄRA DAGBOK - 25 AUGUSTI 2012


I veckan lyssnade jag på ett poddavsnitt där Mathilda och Andrea snackar, jag älskar ju deras podd och allt annat dem gör för den delen också men tycker deras senaste avsnitt var både kul och intressant där de berättar lite om vad de skrivit i sina dagböcker när de var yngre. Och därför tänkte jag sno deras idé och göra samma sak själv, fast här på bloggen. Känns lite pinsamt men samtidigt kul att vika ut sig såhär, jag har ju ändå varit väldigt öppen förut i bloggen så varför inte fortsätta vara det, tror det uppskattas. Här kommer en text som jag skrev för fem år sedan. 

Jag vandrade hela vägen, trodde att allt skulle vara normalt men mitt i allt kaos stod du bara där, och rätt som det var hittade du vägen till mitt hjärta. Du tog mig med storm, och fick mig att känna mig så levande. Du höll mig alltid så tätt intill dig, och jag visste att det var där jag skulle vara. Det hade alltid varit så. Den dagen vi två blev ett kände jag mig så speciell, att lilla jag i någons ögon var speciell, det var speciellt. För i världen är man ju bara någon, men för någon kan man vara hela världen och det är väl ändå ganska fint? Jag tror på första ögonkastet, på vårt första ögonkast för jag vet att jag älskat dig sedan första gången jag mötte dina ögon.